Det var ett tag sedan jag köpte en ny TV. Tidigare har det skett i nära anslutning till en flytt.
Min första HD-TV, en 32-tums Samsung, ersatte den gamla tjock-TV:n i min första egna lägenhet 2006. Den gick varm i nästan sju år och var med om introduktionen av både HD-spel och HD-film innan den fick lämna plats åt en 46-tums 3D LED-TV från Samsung (ES8005) Nu, sju och ett halvt år senare, var det dags att ta nästa steg.
Jag älskade min 3D-TV till en början. Men snart insåg jag att de funktioner den var gjord för, som röst- och rörelsestyrning samt 3D, var gimmickar som jag efter kort tid inte använde. 3D kom och gick utan att någon på allvar brydde sig, åtminstone inte hemma i vardagsrummet. Att tala med TV:n kändes bara fånigt, och den kamera som läste av min handrörelser kom jag snart att sätta en tejp över.
Namnet smart-TV till trots har den dessutom inte känts särskilt smart alls. Sega menyer gjorde att jag snart gav upp smartfunktionerna och efter ett antal år i stället köpte en Nvidia Shield TV för YouTube och annan underhållning (för övrigt det bästa köpet jag gjort på många år).
Jag har i flera års tid grämt mig över att jag inte kunnat dra nytta av HDR i mina Xbox One-konsoler, och sedan jag köpte Xbox One X har även 4K-gaming funnits i boxen men inte varit möjligt på TV:n. Nu blir det ändring på det.
Efter två Samsung-apparater beslöt jag tidigt att det skulle bli ett annat märke nästa gång. Valet föll på nederländska Philips, dels för att de gör bra grejor och hade flera tilltalande modeller som uppfyllde kravprofilen, men också för att jag faktiskt var nyfiken på deras ambilight.
Jag valde fjolårets toppmodell OLED+934, som är modellen strax under den dyraste 984. Efter en kortare installation där TV:ns soundbar skruvas ihop med foten var det dags att köra igång.
Som vanligt är det inte bara att plugga in TV:n och tro att allt är som det ska. Den behöver ställas in utifrån dina behov, vilket genast blir tydligt. Standardläget är på tok för skrikigt. Om TV:n sätts i filmläge blir färgerna något vänligare för ögonen.
Jag har sett klagomål om att Philips har väldigt krångliga menyer som inte alls är användarvänliga, vilket var lite avskräckande innan jag tryckte på köp-knappen. Men jag måste säga att jag inte alls begriper denna kritik. Inte ens en halvdum person som undertecknad hade några svårigheter med de mest rudimentära inställningarna.
Philips gör snygga skärmar, inget snack om saken. OLED+934 är inget undantag, tvärtom är den förmodligen en av marknadens stiligaste toppmodeller.
Men designen kommer med en brist. Eftersom TV:n står på en central fot som tar stöd av en långsmal soundbar framtill, saknas stöd på sidorna. Detta gör TV:n något vinglig/vobblig. Nu är ju inte tanken att man ska peta på den, men för den med små barn hemma är det värt att ha i åtanke.
Visst var steget från SD till HD större än från full HD till 4K. Det är endast när jag spelar eller kollar på (vissa) UHD-filmer som jag ser en märkbar skillnad mot den förra TV:n. Jag slipper visserligen problem som clouding, som besvärade mig på förra TV:n, och HDR är ganska läckert.
Dessvärre är utbudet av UHD-film ganska bedrövligt (var är Titanic, Avatar, Gravity och Nyckeln till frihet för att nämna några?), och priserna påminner om dem när jag började köpa HD DVD-film för snart 15 år sedan. Det betyder 300 kr för en film som många förmodligen redan har köpt både på DVD och Blu-ray.
En smart TV?
I dag går det knappt att köpa en TV som inte har smartfunktioner. Jag har redan en Nvidia Shield TV och är därför inte intresserad, men för den som saknar en extern streambox erbjuds här allt som de flesta behöver: röstsökning samt appar som Netflix, YouTube, Amazon Prime Video, BBC iPlayer samt Google Plays utbud av film och musik. Därtill nås streamingtjänsten Rakuten TV direkt via en dedikerad knapp på fjärrkontrollen, som har ett qwerty-tangentbord på undersidan.
Något ska lite kort sägas om Ambilight, som är Philips stolthet. I korthet går tekniken ut på att en tresidors LED-belysning på baksidan följer vad som händer på skärmen och projicerar färgerna på väggen bakom TV:n för att förstärka upplevelsen.
Ambilight är inte alls den där stora upplevelsen som jag hade föreställt mig – samtidigt tror jag att det skulle kännas märkligt utan den funktionen nu när jag vant mig.
Slutligen ljudet: Som nämnts används den separata högtalardelen (från Bowers & Wilkins) även som bordsställ. Ljudsystemet ser ut att leverera ljud både uppåt och framåt, men jag har inte uppfattat annat än att ljudet kommer framifrån. För ljudnörden är detta förmodligen otillräckligt, men för den genomsnittlige användaren är det helt OK.
Det tar månader, kanske ett års användning, innan alla aspekter av en ny TV framkommer. Så detta är mer en initial bedömning än något annat. Hittills är intrycket mycket positivt – vilket det borde vara för en TV som kostade närmare 25 000 kronor när den släpptes 2019.
DET BRA
+ Snygg och stilren design
+ Fantastisk bild, imponerande HDR
+ Ambilight förstärker upplevelsen
+ Bra om än inte fantastiskt ljud från en stilig soundbar
+ Lättbegripliga menyer
+ Rapp att använda
DET MINDRE BRA
– Fyra HDMI-kontakter är bra, men jag saknar komponentutgång
– 31 ms input lag gör den inte optimal för kräsna gamers
– Ganska begränsat smartutbud
– Ett centralt stativ gör den lite vinglig
Kolla även:
AV Forums videorecension
