På ett sätt känns det som att CD Projekt Reds episka äventyr alltid har funnits. Lite som GTA V. Men det är faktiskt bara fem år sedan The Witcher III: Wild Hunt släpptes. Hur håller det i dag?
Öppna stora världar blev det nya svarta kanske främst tack vare Grand Theft Auto: San Andreas till PlayStation 2. Sedan dess har trenden exploderat, och numera hörs höga suckar om ett nytt storspel inte är open world. Senast i raden att följa den nya open world-formulan var Ghosts of Tsushima. Snart är det dags för årets mest hypade titel, Cyberpunk 2077.
När jag startar om The Witcher III på min Xbox One X slås jag av två saker: utseendemässigt håller det ganska bra än i dag, miljömässigt är det fortfarande nästan oöverträffat. Visst har Red Dead Redemption II tagit realism i öppna värld-spel till en helt egen nivå, men det går inte att förneka att det mystiska och trolska i The Witcher III får mig att gilla denna värld mer än Rockstars västernepos.
The Witcher III är ett gigantiskt spel med en huvudstory på cirka 50 timmar, därför har jag dragit ut på att starta om det. Det är inget man spelar bara en kvart i taget (även det går att spara nästan överallt och quick resume gör att jag kan återuppta spelet exakt där jag slutade). Därför blir jag lite förvånad över hur snabbt jag kommer in i det. Det finns något relativt lättillgängligt över The Witcher III, trots allt. Utvecklarna försöker verkligen lära upp mig steg för steg.
Det ska sägas att menyerna är många och inte helt enkla att få en översikt över, men jag sållar och fokuserar på det viktigaste för att ta mig framåt utan att slå knut på mig själv. Att kunna anpassa svårighetsgraden beroende på spelstil är välkommet.
För mitt i det vackra och storslagna finns en del problem. Striderna är ett sådant. De var faktiskt huvudskälet till att jag gav upp detta spel till PS4 för flera år sedan. Jag sänkte därför svårighetsgraden något i striderna denna gång med förhoppningen om att det skulle kännas bättre. Det gjorde inte striderna roligare men mer uthärdliga.
Kontrollen är nämligen ett annat problem. Den är inte urusel på något sätt, men något fladdrig, och jag blir aldrig helt överens med den. Dock ska sägas att jag föredrar den framför den tunga och sega kontrollen i Rockstars Red Dead Redemption II.
I övrigt finns det väldigt lite att klaga på. Berättelsen håller mig kvar. Faktum är att sidouppdragen inte sällan är mer intressanta än huvudspåret i berättelsen, vilket är ovanligt i den här sortens spel. Vi kan jämföra med Ubisofts Assassin’s Creed som är proppat med mer eller mindre meningslösa sidouppdrag bara för att förlänga speltiden, känns det som.
Så känns det aldrig här. Allt har en mening, ett djup. Det finns något ärligt och genuint här som saknas i nästan alla spel av denna sort. Dialogen lyfter också upplevelsen. Den är osminkad, rå och känns äkta. Detsamma kan sägas om människorna jag stöter på. Alla NPC:s har förstås inte ett under av djup att bjuda på, men jag upplever dem sällan som stereotypa pappskivor som står längs vägen.
Mitt i denna förtrollade värld hittar jag en känsla av realism, av äkthet. Det dynamiska vädret och den levande världen bidrar förstås till denna känsla. Detta är en värld som människor (och, eh, varelser) lever och dör i. Dessutom råkar The Witcher III har spelvärldens mest utsökta solnedgångar.
The Witcher III var ett fantastiskt spel 2015 och är fortfarande något av det bästa jag spelat. Trots att jag har väldigt lite till övers för magi, tomtar och troll som dominerar både spel- och filmbranschen just nu, trots att det egentligen är alldeles för stort för min smak och trots att jag inte djupdyker i allt man kan göra då det är för avancerat för mig, så faller jag pladask för den fantastiska värld som CD Projekt Red har skapat.
Betyg då: inget betyg satt
Betyg fem år senare: 9/10