Vi lämnar en konsolgeneration bakom oss och tar en ny i vår famn. Även om vissa av oss kommer vänta lite innan vi hoppar på det tåget. Det har därför blivit dags att blicka lite bakåt och sammanfatta de största spelupplevelserna under generationen som gick. Här är mina.
Bloody Baron (The Witcher III: Wild Hunt)
The Witcher III innehåller mängder av minnesvärda ögonblick, och jag har med all säkerhet gått miste om många. Ett som dyker upp ganska tidigt är berättelsen om Bloody Baron, en vräkig man som misshandlat sin fru och nu vill att Geralt ska lokalisera både henne och dottern som försvunnit. När bakgrundshistorien nystas upp blir det lite lättare att känna viss sympati för den nu brutne och ångerfulle baronen. Scenerna som följer visar på hur komplext och äkta spelmediet har vuxit till att bli.
Övergrepp (Inside)
Suggestivt, fängslande och obehagligt. Inside är mycket, och det berör. Här finns ingen dialog, knappt någon musik. Huvudkaraktärer har inte ens ett ansikte. Men referenserna till historiska brott och förbrytelser är omisskännelig genom hela spelet. Det finns många minnesvärda ögonblick här, men scenen där man hamnar i ett rakt led av zombieliknande fångar och tvingas följa deras rörelsemönster sekund för sekund för att inte dö är lika fascinerande som det är svettigt.
Återvinningscentralen (Detroit: Become Human)
Detta var en av generationens största överraskningar för mig. Heavy Rain var ett intressant experiment, men det är först i Detroit: Become Human som potentialen i Quantic Dreams spelidé blommade ut på riktigt. Jag blev oerhört emotionellt påverkad av berättelsen, som inte är unik men synnerligen välberättad, och huvudpersonerna. Jag kom att bry mig mycket om karaktärerna, och detta är nyckeln till de känslor som spelet fick mig att känna mot slutet när det bokstavligen handlade om liv eller död. Jag upplevde känslor som jag aldrig gjort tidigare i ett spel: rädsla, äckel och genuint obehag när historiska förbrytelser i dödsfabriker för inte så länge sedan återgestaltas i en nära framtid.
Bossfajten (Sonic Mania)
Sonic kom tillbaka så som vi alltid älskat honom: i pixlig 2D. Det var inte tack vare Sega utan Christian Whitehead och fans som Sonic Mania blev verklighet. Spelet kan bäst beskrivas som en mash-up av Sonics 90-tal, och när jag på den legendariska andrabanan från Sonic 2 får en helt ny bossfajt som en sorts kärleksförklaring till Dr Robotniks Mean Bean Machine kan jag inte annat än le och fnissa lite pojkaktigt. Så här ser en kärleksförklaring i pixlar ut.
Från ovan (Tearaway Unfolded)
Tearaway var ett av de bästa och mest innovativa spelen till Sonys insomnade PS Vita. Mycket tack vare att utvecklarna lyckades utnyttja alla funktioner i konsolen. PS4-uppgraderingen Unfolded är nästan lika bra, proppad med kreativitet och med en bedårande vacker värld byggd av papper och lim. När jag plötsligt sätter mig på ett vikbart pappersflygplan och drar iväg högt upp i luften känner jag mig nästan barnsligt förtjust.
Voice of God (Rise of the Tomb Raider)
Jag älskade del två i Crystal Dynamics reboottrilogi. Det var en utmärkt blandning av utforskning, strid och överlevnad förlagd till spännande karga miljöer. Gravarna var ett steg framåt från det första spelet, och särskilt en av dem grep tag. Jag klättrade längs en bergssida, högt som tusan, och hörde plötsligt ett ihållande dån. Det lät så högt att jag först trodde att det var något utanför fönstret som lät. Jag klättrade närmare, tog mig slutligen fram till graven och såg vad det var.
