Redan innan jag blev förälder såg jag fram emot tiden då jag skulle få möjlighet att introducera mitt framtida barn i TV-spelens värld. Nu har det så smått börjat bli dags.
Det finns en ganska utbredd diskussion om TV-spelens effekter på barn. Att det finns något som heter TV- och datorspelsberoende gör förstås frågan relevant. Men jag ser inte spel på något annorlunda sätt än annan underhållning för barn. Spel kan vara både pedagogiska och utvecklande. Spel kan också missbrukas och leda till problem om de konsumeras fel eller alltför mycket. Som allt annat.
Mitt första spelminne är från cirka sju års ålder, men det var först när jag var i nio-tioårsåldern som jag började spela på allvar. Äldste sonen är tre och ett halvt och jag skäms inte ett dugg för att jag introducerar TV-spel för honom redan nu. Han fick visserligen känna på Gamepaden till Wii U redan förra sommaren, men klarade inte riktigt av att styra då. Nu är det lättare. Han håller Xbox-kontrollen utan problem, och hittills har han klarat ut två stycken Paw Patrol-spel anpassade för de allra minsta.
För en äldre gamer är det förstås fråga om rena skräpspel, och framför allt är innehållet väldigt sparsmakat. Någon timme per spel. Men spelmekaniken passar en treåring, och eftersom sonen råkar älska Paw Patrol var dessa spel som klippt och skurna för honom. Pappa betalade således med glädje (nåja).
I takt med stigande ålder kommer det bli enklare för honom att klara spel med högre svårighetsgrad och kvalitet. Det ser jag fram emot. Jag hoppas att spelintresset kommer växa och utvecklas. Allt i små doser och på rätt nivå, förstås. Rätt som det är kanske han bräcker mig i Sonic Mania.
Läs även:
FZ: När introducerar ni spel för era barn?