Jakten genom backloggen har nått det korta mysäventyret Rime. Vad blev det egentligen av detta ganska hypade spel?
En pojke spolas iland på en mystisk plats. Han söker efter en utväg och med hjälp av en bjäbbande räv och genom att skrika ”ha!” på alltifrån facklor till lysande föremål öppnas dörrar och nya vägar framåt. Pojken kan nämligen inte prata. Rime är helt befriat från dialog.
Spelmässigt är det ett väldigt simpelt spel. Pojken kan gå, springa, hoppa och klättra. Och, som nämndes, säga ”ha!”. Det är viktigt att kunna säga ”ha!”, annars kommer man sällan vidare. Några strider finns inte här, pojken har nämligen inga vapen och särskilt snabb är han inte heller. Fiender undkommer man således genom att gömma sig eller försöka springa undan i de fall det går.
Men det är inte många fiender att tala om. Huvudsakligen består Rime av klättring och pussel. Dessa är intressanta till en början, men ganska snart börjar en logik uppenbara sig och när man väl har sett den är det svårt att misslyckas. Pusslen upprepar sig, och det är sällan under den tre timmar långa resan som jag får en sådan där skön ”aha!”-känsla som smarta pussel kan ge när man löst dem.
Inspirationskällorna är ganska tydliga här: Ico och Journey. I jämförelse känns dock Rime som ett slags halvmesyr. Det borde ha velat något eget för att stå mer på egna stadiga ben.
Jag gillar den varma värld som Tequila har skapat. Den för bitvis tankarna till mitt barndoms Grekland. Tyvärr är berättelsen så abstrakt att jag har svårt att se meningen med alltihop. Jag vet inte vem jag är, varför jag är där eller vart jag ska. Det är OK till en början, men när denna oklarhet följer mig ända fram till finalen är det lätt att fråga sig varför jag spelat Rime över huvud taget. Utvecklarna har försökt lämna ledtrådar längs vägen, men de räcker i mitt tycke inte till.
Ett stort plus för soundtracket, dock, som är strålande rakt igenom. Rime blir en närmast meditativ upplevelse tack vare det låga tempot, den förlåtande världen och den fina musiken.
Slutet griper tag och ger spelet någon sorts mening. Men då är det lite för sent. Ty det är som Karin Boye skriver: Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.
Betyget hade landat på 6/10.
