Åtta år har gått sedan Microsofts famösa Xbox Reveal och efterföljande E3-debacle. Under några få veckor i maj och juni 2013 förlorade Xbox i praktiken kampen mot PlayStation. Generationen var körd för Microsoft redan innan Xbox One släppts i butik, och Sony kunde i slutändan vinna med en förkrossande marginal om vi räknar sålda enheter.
Den gamla sanningen att det tar tid att bygga förtroende men att förtroendet kan raseras på ett ögonblick har sällan åskådliggjorts så tydligt i spelbranschen. Jag tänker inte ägna ännu en text åt att reflektera kring vad som gick fel och varför utan snarare fundera lite kring vad som hänt sedan de där plågsamma veckorna för åtta år sedan. Xbox i dag är nämligen något helt annat.
Det finns mycket jag ogillar med Facebook, men en trevlig funktion är ”dina minnen” som dyker upp och påminner om bilder och inlägg man postat för tre, fem, sju eller kanske ännu fler år sedan.
För åtta år sedan postade jag en bitter kommentar riktad mot Microsoft. Detta efter att Xbox One hade avtäckts på Xbox Reveal i maj och jag konstaterat att kunder är inte trogna in i döden längre: ”Precis lika enkelt som det var att hoppa från PlayStation 2 till Xbox 360 kommer det att vara att hoppa från Xbox 360 till PlayStation 4. Om Microsoft tror att alla som äger en Xbox 360 automatiskt kommer att intresseras av Xbox One har de misstagit sig.”
Vilket var precis vad som hände. Att presentera en avancerad spionkamera i folks vardagsrum just när Edward Snowden avslöjade den groteskt omfattande massövervakningen i USA och västvärlden var dessutom nästan komiskt dålig tajming.
Jag hade spelat på Xbox sedan den dagen den första konsolen lanserades i Sverige. Men nu var jag förbannad. På Facebook skrev jag inte utan bitterhet: ”Trist att det skulle sluta så här mellan oss, Microsoft. It’s not me. It’s you.” Sedan förbokade jag en PS4. Skälet var alla begränsningar som Microsoft planerade. Det verkade till och med som att de genom en spionerande Kinectkamera ville se hur många spelare som fanns tillsammans fysiskt för att kunna ta betalt per användare.
Spola fram åtta år och Microsoft går nästan inte att känna igen. Allt från ton till tjänster, ja hela approachen att spelaren faktiskt går först som var så fjärran när de utvecklade filosofin runt Xbox One.
Parallellt med kundvänliga tjänster som bakåtkompatibilitet, crossplay, smart delivery (köp spelet på Xbox One och få det gratis uppdaterat till Xbox Series X/S) finns emellertid fortfarande en utveckling mot en digital framtid och always online. Att spela ett Xbox-spel helt offline är faktiskt nästan hopplöst. Så i den meningen hann verkligheten ifatt alla kritiker och man kan hävda att Microsoft såg vartåt det barkade. Liknande kan sägas om röststyrning. Kinect försökte lösa ett problem som inte fanns, men i dag är vi alla vana vid röststyrning i våra smarttelefoner.
För åtta år sedan gjorde jag slut med Xbox. Det var en separation som inte varade längre än i två år. Microsoft förändrades, och 2015 köpte jag Xbox One för att spela Rise of the Tomb Raider. Sedan Xbox One S två år senare. Och så Xbox One X ytterligare två år senare. Det föll sig så att konsolen blev min primära plattform under återstoden av den generationen, mycket tack vare tjänsterna och handkontrollen.
Så, allt är väl förlåtet, trots allt. Det ironiska är Microsoft fick kritik för sitt TV-fokus när de avtäckte Xbox One. Nu, åtta år senare, är de på väg att lansera Xbox som TV-app för streaming. Cirkeln är på något vis sluten.
