Som avslutning av mitt backloggprojekt har turen kommit till Respawns hyllade Titanfall 2. Kan det väcka liv i mitt insomnade FPS-sug innan Halo Infinite landar?
När jag först spelade Halo en marsdag 2002 blev jag inte bara stormförtjust i Bungies ringvärld – mitt intresse väcktes även för first person shooters. Jag hade inte alls fastnat för Quakes korridorsfajter, men Halo var något annat. Här stod storyn i fokus och vi fick inte bara trånga korridorer utan mäktiga bataljer i storslagna öppna landskap.
På senare år har jag emellertid inte lyckats återuppväcka den där lusten att spela i förstaperson, vilket gjort att stabila spel som Wolfenstein och Titanfall har legat och samlat damm. Titanfall 2 har hyllats för sin enspelarkampanj så jag beslöt mig för att ge det en andra chans.
Överlag är detta en trevlig bekantskap. Det är snyggt, om än inte haktappande på något sätt, miljöerna är varierande och vapnen roliga. Gameplay är onekligen spelets främsta styrka. Här finns en smidighet och följsamhet som gör hela spelupplevelsen angenäm, och vi introduceras stegvis för nya förmågor som gör spelandet än roligare.
Jag dubbelhoppar över jättelika stup, springer på väggar och gör mig osynlig samtidigt som jag kastar granater och byter vapen beroende på vilken fiende som ska bekämpas. Allt är föredömligt smidigt, jag behöver aldrig fundera över kontrollen. Den bara fungerar och det är alltid mitt eget fel när jag misslyckas, varefter jag får starta om vid någon av alla generöst utplacerade checkpoints.
Ungefär halvvägs in i spelet, i det kanske bästa kapitlet Effect and cause, får vi möjligheten att med en knapptryckning växla mellan dåtid och nutid. Man reser endast i tid, inte i rum, och att kunna göra denna blixtsnabba växling blir både viktigt för att klara livhanken och avgörande för att ta sig förbi hinder.
Singleplayerkampanjen är kort men intensiv. Berättelsen är lagom intressant för att hålla mig engagerad utan att vare sig chocka eller överraska särskilt mycket. Det skapas en rätt fin relation mellan människa och maskin under äventyrets gång.
Titanfall 2 har några år på nacken, nämligen fem, och det märks ibland. Det är fortfarande ett ganska tjusigt spel bitvis, men överlag lyser åldern igenom. Det är kort sagt ett spel från den förra generationen.
Ljud, röstskådespeleri och design håller emellertid hög klass. Musik är ganska anonym men gör sitt för att höja pulsen lite när det hettar till. Mest av allt njuter jag emellertid av den fantastiskt följsamma kontrollen och de funktioner som Respawn har slängt in för att lägga makten över situationen i spelarens händer. Samma strid kan vinnas på många olika sätt, och jag provar gärna ett nytt sätt om jag misslyckas med det gamla.
FPS må inte vara lika hett för mig som för 20 år sedan, men Titanfall 2 är definitivt ett spel jag skulle rekommendera för den som gillar fräcka, tunga och tajta actionspel i första person.
Betyget skulle landa på 8/10.