Det är tredje gången gillt för 343 Industries. Halo Infinite är deras mest ambitiösa äventyr hittills. Är detta Master Chiefs definitiva comeback?
Halo har varit den överlägset viktigaste spelserien för Xbox i 20 år. Sedan Bungie lämnade över stafettpinnen till 343 Industries har emellertid Master Chiefs gloria hamnat betänkligt på sned, och efter Halo 5 var det många som började tveka på seriens framtida relevans. Halo Infinite är därför det viktigaste Halo-spelet på mycket länge.
Det tar inte så lång stund innan jag med viss lättnad inser att Halo Infinite är riktigt, riktigt bra. Det är tajt, det är engagerande och det är framför allt underhållande. Jag har svårt att lägga ifrån mig handkontrollen.
Kontrollen, designen, dialogen och musiken – allt är så mycket Halo det kan bli. I sina bästa stunder känns Halo Infinite som Halo: Combat Evolved för nästan 20 år sedan. Efter de två inledande uppdragen öppnas världen upp och jag får nästan den där pirrande känslan som jag fick när jag för första gången landade på ringvärlden.
Fast inte riktigt. I grunden är ju detta ett spel vi har spelat förr. Det revolutionerar ingenting. Gameplay känns igen på ett positivt sätt och fienderna är väldigt välbekanta vid det här laget. Nya i fiendekategorin är huvudfienden Banished, som är både grymma och tuffa att slåss mot.
Efter att ha spelat Titanfall 2 nyligen känner jag mig till en början ganska begränsad som Master Chief. Han kan varken dubbelhoppa i luften eller springa på väggar. In kommer änterhaken. Den fungerar både som genväg när jag vill nå platåer och höjder och som ett sätt att angripa fiender och norpa vapen på distans.
Min initiala skepsis försvinner så snart jag börjar använda den. Jag är överraskad av hur oumbärlig och samtidigt naturlig den genast blir. Hade det inte varit för änterhaken hade Halo Infinite känts som ett FPS från en svunnen tid. 343 Industries introducerade en del nyheter även i Halo 5, som att forcera hinder, men inget kändes så här viktigt för spelkänslan.
En annan förändring är att vi för första gången får en semiöppen värld att utforska. Helt öppen är den inte, vilket den som försöker utforska varje del av kartan ganska snart kommer märka. Men här finns betydligt mer att göra vid sidan om huvudstoryn än i ett traditionellt Halo.
Det är en balansgång, det där. Att göra Halo till en lekpark i en öppen värld hade gjort upplevelsen till något helt annat än vad Halo i mina ögon ska vara. 343 Industries har gjort en kompromiss som både ger en linjär berättelse och valfri utforskning vid sidan om storyuppdragen. Sidouppdragen är emellertid lite fantasilösa och handlar i huvudsak om att överta baser och rädda soldater. Det sistnämnda ger inte bara ett gott samvete utan underlättar också nästa strid utanför huvudberättelsen. Soldaterna är nämligen artiga nog att hänga på och understödja Master Chief i angreppet efter att de blivit räddade.
En styrka i Halo har alltid varit den perfekta balansen mellan de olika vapnen och att välja bland de roliga fordonen. Här kommer alla fans genast känna sig som hemma. Att pröva sig fram vilken kombination av vapen som lämpar sig bäst för varje strid är buskul. Därtill har vi fordonen. Bansheen, Warthogen och en rad andra bekanta transportmedel gör comeback, vilket betyder både mark- och luftstrider.
Berättelsen är det däremot inte helt enkelt att hänga med i. Det går att förstå varför. Samtidigt som manusförfattarna skulle försöka ta berättelsen från Halo 5 vidare på något sätt ville de berätta en ny historia. Resultatet blir ganska snurrigt och 343 lyckas inte riktigt väva ihop alla trådar.
Hur är det med den tekniska biten, då? Halo Infinite fick svidande kritik för hur spelet såg ut när det visades upp 2020, och som en konsekvens av detta sköts lanseringen fram i ett helt år. I dag ser det onekligen bättre ut, men detta är en crossgen-titel. Det finns inget haktappande över grafiken, även om Master Chief själv ser väldigt bra ut. Medan det första Halo fick många av oss att zooma in på gräs och träd i beundran över hur läckert allt såg ut, känns Halo Infinite snarare som ett snyggt Xbox One-spel. Det är de obefintliga laddtiderna på Xbox Series X som är den stora skillnaden.
Något som däremot är imponerande bra är ljudet. Så här bra har Halo aldrig låtit. Vapnen, explosionerna och övriga ljudeffekter – hela ljudbilden är fantastiskt bra. Lägg därtill att alla grunts är ovanligt pratglada och har massor av småroliga kommentarer att fälla i stridens hetta, så pass att det nästan gör lite ont att döda dem.
Och designen… Jag älskar verkligen hur 343 har behållit den klassiska Halo-arkitekturen och byggt ut den på den nya ringvärlden. Ljussättningen bidrar till att skapa väldigt tjusiga miljöer, såväl inomhus som utomhus. Däremot hade jag gärna sett större miljövariation. Här finns inga vinterbanor, exempelvis. Det vi får är den grönskande ringvärlden utomhus och röd Banished-bas eller blågrå Forerunner-bas inomhus. För en story på någonstans mellan 10 och 15 timmar skaver det inte alltför mycket, men jag hade mer än gärna gjort några avstickare till andra miljöer.
Jag drabbades tyvärr av en del buggar som störde helhetsupplevelsen, och de hade inte så mycket med själva spelet att göra. Först installerades spelet med tyska som ljud- och textspråk, vilket krävde en del pillande. Sedan dök en annan bugg upp och hävdade att jag saknar en licens för att spela, vilket upprepades varje gång jag startade spelet i Quick Resume. Småsaker i det stora hela, men irriterande eftersom det åt av min tid med spelet.
Som helhet är emellertid Halo Infinite det mest välgjorda Halo på nästan 15 år, och jag skulle som singeplayerspelare säga att det är ett av de tre bästa i seriens historia. Detta är verkligen en revansch för 343 Industries, i synnerhet med tanke på den problematiska utvecklingen, och en comeback för en serie som många kommit att betrakta som mer eller mindre irrelevant.
Halo Infinite pendlar mellan att framhäva sitt arv och att vilja förnya, och det är överlag en balansgång som klaras väldigt väl. Om multiplayern (som är gratis) blir framgångsrik kan Halo än en gång bli den där magneten som får folk att köpa Xbox. Det var länge sedan.
En sak vet jag redan nu, och det är att Halo och jag äntligen har hittat tillbaka till varandra. Förlåt att jag tvivlade. Och välkommen tillbaka, Master Chief. Jag har saknat dig.