Samsung visade häromkvällen upp sin nya Galaxy S22-serie. Det rör sig om tre telefoner i vad som nu kan kallas S22-familjen: Galaxy S22, S22+ och S22 Ultra.
Samsung Galaxy S22 är standardmobilen med 6,1 tumsskärm, full HD och upp till 120hz. S22+ är nästan exakt samma telefon fast med en skärm på 6,5 tum. S22 Ultra är den intressanta av de tre eftersom den är ännu lite större (6,8 tum) och har en något bättre kamera. Men det är inte allt. S22 Ultra har också S Pen. Det är alltså i praktiken Samsungs nya Note, en modell de sedan i fjol valt att avskaffa till namnet och i stället infoga i Galaxy S-serien.
När jag tittar på Galaxy S22 Ultra ser jag faktiskt min egen Note 9. Skillnaderna i utseende är försumbara, förutom att min snart tre år gamla telefon har ett hörlursuttag och att S22 Ultra förstås har en bättre kamera, snabbare processor och förmodat bättre batteritid tack vare ett massivt 5000 mAh-batteri. Men är detta värt runt 14 000 kronor för den billigaste varianten med 128gb lagring? Nej, knappast.
Stagnationen inom smartmobilbranschen märks tydligt nu. Varje år släpps nya modeller från Apple, Samsung, Xiaomi, Huawei och Sony, men skillnaderna jämfört med fjolårets modell är i det närmast mikroskopiska. För åtta år sedan såg vi en utveckling i trappsteg vilket innebar att vi ungefär vart tredje år fick uppleva ett rejält skutt uppåt i funktionalitet, prestanda och utseende. Så är det inte längre, och i takt med att telefonerna placerat sig på en prisnivå som tangerar en gammal funktionell bil finns det skäl att vara lite återhållsam och hålla i sin gamla telefon några år extra.
Jag är faktiskt mest nyfiken på hur Sonys nästa Xperia-modell kommer se ut.
