Teamet bakom Virginia har skapat ett udda indieäventyr som är fullt av mystik men också komik och en portion spänning.
Berättelsen är uppdelad i tre olika delar som varvas. Alla tre måste spelas för att öppna nästa kapitel, men man väljer själv i vilken ordning.
En handlar om John och Jack, två helt olika personligheter som plötsligt vaknar upp i varandras kroppar. Den andra om tonåringen Donna som hamnar i trubbel och möter en mystisk svart man som verkar ha övernaturliga förmågor. Och slutligen Meena, en gift kvinna med man och barn men som lägger det mesta av sin tid på sitt jobb på en hemlig myndighet.
De tre berättelserna är väldigt olika. Så pass olika att de känns som skrivna av olika personer. Berättelsen om John och Jack är fnissigt rolig med härlig dialog. Här finns humorpotential Donnas berättelse är mer tonårsdrama medan Meenas handlar mer om relationer och spänning.
Mot slutet sammanvävs de tre historierna, och även om det inte känns naturligt när det sker är slutet (det finns flera) ganska tillfredsställande.
Grafiken är undermålig, men det spelar mindre roll i den här sortens spel. Dialogen, däremot, är överlag väldigt bra, och jag blev positivt överraskad av det bitvis filmiska soundtracket.
Det faktum att de tre berättelserna är så olika gör Last Stop splittrat. Det saknar en identitet. Vilket slags spel vill det egentligen vara? Mot slutet tar berättelsen en minst sagt tvär gir och blir mer sci-fi-äventyr, vilket förstärker denna splittrade känsla ytterligare.
Last Stop hade fungerat bättre som en miniserie än ett spel. Interaktiviteten är väldigt begränsad, och i sista akten blir det uppenbart att utvecklarna helst vill berätta klart sin skruvade historia. Inte skapa ett underhållande spel.
Sett till hela spelet hade jag ändå en behaglig och rätt underhållande resa. Last Stop kräver inte maximal uppmärksamhet av spelaren men är ändå värt att ta en titt på.
Betyget skulle landa på 6/10.
