Den första säsongen av HBO-serien The Last of Us har snart nått halvvägs. I går sändes det fjärde avsnittet. Efter det beryktade tredje avsnittet, som var en ren kärlekshistoria mellan Bill och Frank (vilket var ett rejält avsteg från dessa två karaktärers historia i spelet), var berättelsen åter på rätt spår.

Avsnitt 4 var bra med ett skönt tempo, fin interaktion mellan Joel och Ellie och en hel del fanservice, det vill säga scener som hämtats direkt ur spelet. Jag har dock försökt att kliva ur min The Last of Us-bubbla och se serien som om jag inte redan kände till spelet. Det är inte helt enkelt att ignorera sin förkunskap, men de gånger jag lyckats någotsånär påverkar det mitt intryck av serien.

I dessa stunder känns The Last of Us förvånansvärt ordinärt. Det finns inget unikt i själva berättelsen. Ingen karaktär står ut. Miljöerna skulle lika gärna kunna vara hämtade ur filmer som Vägen och I am Legend eller serier som The Walking Dead. När jag ser serien ur denna lins blir den inte lika imponerande.

Men det gör jag ju inte hela tiden. Jag har min relation till spelen, i synnerhet det första, och den går i princip inte att ignorera. Jag vill inte heller göra det, eftersom jag vill jämföra och försöka minnas hur spelet kändes i den ena och den andra scenen som nu tolkats till TV-formatet.

HBO-serien kan således ses på olika sätt, och tveklöst har vi som är fans av det första spelet överlägset störst behållning av serien. Det går inte att komma ifrån. För alla andra kan jag förstå att The Last of Us inte är mycket mer än ”ännu en” postapokalyptisk berättelse.

Kvalitetsmässigt är detta inte riktigt i närheten av mästerverk som Chernobyl. Men det är bra nog, och framför allt är det bra för att vara en TV-adaption av ett TV-spel. Där är ribban å andra sidan ganska lågt satt.