Jag älskar Game Pass och har varit prenumerant i princip sedan tjänsten drog i gång sommaren 2017. Microsofts ”Netflix för spel”, som det började kallas för att få folk att förstå vad det handlar om, hade ett väldigt begränsat utbud i början men växte snart till sig.
Just nu väntar vi på ännu en spännande AAA-release, Atomic Heart, som inte är exklusiv för Xbox men som släpps direkt till Game Pass. Det är unikt att kunna få del av nya spel på det här sättet. För bara sex år sedan var det inte möjligt, även om både Xbox och PlayStation ”gav bort” spel om du prenumererade. Men det är ju inte riktigt samma sak.
Jag har hyllat Game Pass många gånger de senaste åren. Det finns dock nackdelar med att konsumera spel på det här sättet, och det är samma som när det kommer till film och serier: det enorma utbudet gör oss blasé. Man scrollar från titel till titel och frågar sig ”har jag lust?”. Scrollar vidare. Och vidare.
Jag vet att detta ligger på mig och inte på dem, i detta fall Microsoft, som erbjuder spelen. Men jag tror inte jag är ensam om denna upplevelse. Det är så vi fungerar. Lite som att gå in i en godisbutik. Om vi kan gå in när vi vill och välja vad vi vill försvinner den där speciella känslan.
Tänk dig ditt största intresse och föreställ dig att du har obegränsad tillgång till det hela tiden och inte bara då och då, utan motkrav eller motprestationer annat än en månatlig betalning. Den obegränsade tillgången gör något med oss, jag är övertygad om det.
Just nu är jag i något av en spelmässig svacka. Jag bockade av ett spel ur backloggen i januari men har inte kommit igång alls i februari utan guppar runt som en livlös boj på havet och hittar inget att fästa min uppmärksamhet vid.
Jag hatar när jag blir så här, för det råder verkligen ingen brist på spel. Vid sidan om Game Pass har jag drösvis med äldre spel som skulle förtjäna min uppmärksamhet. Och ändå är det så lätt att bara fastna vid att scrolla runt på Game Pass, från titel till titel, utan att kunna besluta sig för något. Precis som när man på lördagskvällen är sugen på en film men överväldigas av utbudet på alla streamingtjänster och till slut inser att klockan är för mycket.
Håller med om att det stora utbudet gör det som att ”det finns inget att se” när man ser allt framför sig och blir även likadant med spel i Gamepass kan jag tänka mig också.
När man stod i videobutiken förr så var det ändå ett mer aktivt val när man betalar för en film, likadant som när man betalar för ett spel.
Är allt nästan gratis som Netflix eller Gamepass så finns inte motivationen att välja något aktivt som man sätter värdering i på samma sätt.
Det är som du skrev, det gör något med oss psykologiskt och blir en likgiltighet istället för något som sätts värde på i tid och pengar.
Kanske är det så att det är den fysiska prylen som gör det och det även är en retrotrend överlag med något som är mer genuint.
Finns säkert många psykologiska faktorer haha.
Håller med om att när det är ett överflöd så slår man över till att det bara är för mycket och blir svårt att välja och då blir det inget av nånting istället.
Känner inte för att spela något speciellt nu heller, men barnen återspelar sina favoriter emellanåt och det är kul.
Mvh Johan
Mm, tror att många känner så här, tyvärr.
Känner inte för att spela något speciellt nu heller, men barnen återspelar sina favoriter emellanåt och det är kul.
Vilka favoriter är det?
De spelar gott och blandat, men mest är det Zelda-spelen som framför allt pojken varvat många gånger.
Wind Waker och Twilight Princess till Wii U (dottern lirar om det igen nu igen) och Skyward Sword och Breath of the Wild till Switch.
Pojken spelade även om Super Mario Odyssey nyligen.
Sedan är det en del PS4 spel också, men som sagt Zelda är det som spelas om mest haha.
Ska köpa Ocarina of Time och Majoras Mask innan e-shopen stänger för Wii U nästa månad bara för att ha dem framöver i konsolen☺️
Åhå, Zelda? Då har de ju tålamod att hänga i ett tag, kul! Min femåring har fastnat vid Forza Horizon 5 och är som förhäxad. Nu börjar man bli en sådan där förälder som pratar om att begränsa speltiden, trots att jag sedan han var två har försökt få honom intresserad av spel…
Ja det har de sannerligen.
Haha, det blir lite paradoxalt då.
Tänk när du själv var barn med speltiden och du har inte fått bestående men av det😉
Jo, men jag började spela på riktigt vid runt 10 års ålder, och då är man lite mer mogen än vid 5. 🙂 Det är ju tråkigt om spelandet, som ska vara något roligt och utvecklande, leder till ständiga bråk.