Planet of Lana har trollbundit oss ända sedan vi lade ögonen på det för första gången. Men är det mer än bara ett vackert vykort?
Lana leker med sin syster Elo. De fnissar, stojar och ropar varandras namn på ett sätt som barn gör. Tillvaron tycks enkel men fridfull. Bekymren få. Men lugnet ska inte vara länge.
Plötsligt invaderas denna fridfulla landsbygd av okända farkoster. Den utomjordiska invasionen bär drag av Världarnas krig. Människor fångas och flygs iväg till ett okänt öde. Lana blir ensam kvar. Ingen svarar på hennes tillrop längre. Elo är borta. Alla andra också. Röken stiger upp från det som en gång var hennes hem.
Planet of Lana är ett sidoscrollande äventyr i två dimensioner. Utvecklarna kallar det för ett cinematiskt pusseläventyr, och det stämmer bra. Det är sällan vi stöter på några mer avancerade pussel att lösa, men det gäller att tänka några steg framåt för att lösa varje situation och fortsätta.
Lana tar sig joggande fram, hoppar, greppar tag om avsatser och tar sig vidare upp. Några fler ess i rockärmen har hon inte, åtminstone inte till en början. Men hon får snart en ny vän.
Stilmässigt påminner detta en hel del om Rime. Men jag är mer förtjust i art designen här. Bitvis känns Planet of Lana som att vandra omkring i en vacker akvarellmålning. Eller kanske snarare ett helt galleri. Stilen förändras genom äventyret, och Wishfully Studios använder sig av färger på ett briljant sätt som får varje område att kännas nytt och bitvis unikt. Det vackra soundtracket gör världen till en ren fröjd att besöka.
Efter en tid stöter Lana på Mui. Ett litet djur, månne en blandning mellan ardenner och flatlus, som tack vare sin smidighet och ringa storlek snabbt kvalificerar sig som en alldeles utmärkt vapendragare. Mui kan både gnaga av rep och agera lockbete, och längre fram i äventyret får den lilla kompanjonen fler förmågor.
Det är tydligt att Wishfully inte bara vill berätta en historia – de vill väcka känslor. Mellansekvenserna är korta men sätter stämningen alldeles utmärkt. Soundtracket gör också ett bra jobb här.
Det jag kanske gillar allra mest med Planet of Lana är att det aldrig riktigt slår sig till ro. När jag börjar tro att spelet kommer se ungefär likadant ut hela vägen sker ett miljöombyte. När Lanas plattformande börjar kännas lite väl rudimentärt införs en ny förmåga. Planet of Lana utvecklas hela tiden, och för ett spel som är drygt fyra timmar långt är det alls inget att ta för givet.
Världen full av fiender som måste hanteras. Här finns emellertid inga direkta strider. Primärt handlar det om att lista ut hur Lana och Mui bäst tar sig förbi både spindelliknande robotar och drönare, och oftast är svaret enkelt: genom att samarbeta. Lana kan skicka iväg och kalla till sig Mui, både för att trycka på knappar och locka bort fiender. Snart får vi också möjlighet att ta kontroll över fienderna vilket är roligare än det låter.
Kontrollen är både mer precis och förlåtande än jag hade förväntat mig. Det besparar mig frustration i form av trial and error som inte sällan präglar den här sortens spel. Visserligen känns vissa passager omöjliga att klara på första försöket, men det blir oftast tydligt vad jag gjorde fel första gången.
Planet of Lana är inte bara ett gulligt plattformsspel med pusselinslag. Det är verkligen en resa. Möjligen hade utvecklarna kunnat knyta an mer till huvuduppdraget, nämligen att rädda systern Elo, vilket periodvis nästan faller lite i glömska. Under spelets gång kommer vi betydligt närmare lilla Mui. Men detta är i slutändan petitesser i ett annars perfekt avvägt äventyr som känns genomtänkt och genomarbetat från första till sista stund. Det blir aldrig för abstrakt men heller aldrig övertydligt. Mystiken i den värld vi utforskar och vad som har inträffat där är ständigt närvarande.
Först Bramble: The Mountain King och nu Planet of Lana, båda lanserade inom några veckor. Den svenska spelfanan vajar högt och stolt.