Spelbranschen kan vara en oresonlig plats där du som spelutvecklare eller konsoltillverkare antingen hyllas och lyfts till närmast gudaliknande nivåer eller sågas fullständigt och mer eller mindre diskvalificeras från framtida deltagande.
Ofta känner jag i stunden att det är lite väl svartvitt, ty spelskaparna är vare sig gudar eller skurkar. Men det är väldigt lätt att dras med i både hype och avrättningsstämning. Det är därför intressant att se om vissa events många år senare, när man har fått perspektiv och allt har lagt sig. Då är det lättare att se lite nyktrare på saken. Så jag har sett om en hel del gamla spelevents, allt från avtäckningen av Wii U och Xbox One till olika E3-presentationer.
På E3 2011 visade Nintendo för första gången upp Wii U, men det skulle dröja ända till november 2012 innan konsolen släpptes. Att visa upp en konsol 18 månader före release är ovanligt och risken är förstås att den eventuella hypen hinner dö ut. I fallet med Wii U fanns det dock en rad andra värre bekymmer.
När jag ser om denna presentation slås jag av hur dålig kommunikationen var och att det faktiskt var möjligt att tro att Wii U var en skärmkontroll till Wii, inte en helt ny konsol. Så otydligt var det. Nintendo valde att inte visa konsolen alls (förutom lite diskret i bakgrunden, vilket gjorde att den lätt kunde misstas för en Wii) utan endast Gamepaden. Visst, Sony gjorde samma sak när de avtäckte PlayStation 4 i februari 2013, men alla förstod att PS4 var en ny konsol.
E3 2012 var Nintendos sista traditionella presskonferens. Då visade de upp betydligt mer och även en del spel till formatet. Det såg helt OK ut. Men det var också uppenbart att mycket runt Wii U fortfarande var ofärdigt, vilket de dolde bakom ursäkter som att de inte skulle hinna prata om allt just där och då.
Avtäckningen av Xbox One skrev jag om på tioårsdagen. Så här i efterhand är det faktiskt ännu tydligare vilket komplett magplask detta event var, och det är uppenbart att Microsoft var oförberedda på den backlash som kom. När Adam Sessler intervjuar Matt Booty kort efter Xbox Reveal är det tydligt att Xbox-teamet inte riktigt har klart för sig hur allt är tänkt att fungera. Budskapet de sänder ut i olika intervjuer spretar, som om de inte riktigt har tänkt klart eller är överraskade över de frågor som ställs. Detta är förbluffande.
Sony har också sin plats i historien av dåliga presentationer. Deras E3-konferens 2006 var inte riktigt samma katastrof som Microsofts avtäckning av Xbox One. Men när jag ser om den nu många år senare framgår det hur oerhört kaxigt Sony var. ”Den nya generationen börjar först när vi säger det”, proklamerade Kaz Hirai. PlayStation 3 var kompromisslös, svindyr och en produkt som Sonys Ken Kutaragi famöst påstod att folk skulle vara beredda att jobba extra för att ha råd med.
Denna konferens har blivit ökänd för en rad pinsamheter, men dess största problem var inte ”giant enemy crab” utan att den leddes av två stela män i kostym, Kaz Hirai och Phil Harrison. Det visades en del bra spel, exempelvis Uncharted som skulle komma att lanseras året efter, men det var så hafsigt presenterat att publiken inte ens förmådde att klappa händerna. Presentationen av den nya DualShock-kontrollen med gyroskop imponerade knappast heller.
Och mot slutet kom bomben: priset. Efter allt kaxigt snack om hur oumbärlig PS3 skulle bli var det kanske inte en så stor överraskning att Sony skulle lägga prisnivån ganska högt. Men 599 dollar/euro för 60gb-modellen, som visserligen innehöll extra allt, var svårsmält och bjöd in Xbox 360 i matchen.
Det är intressant att se en så gammal presentation som Sonys E3-konferens. Den ger en vink om hur presentationer brukade se ut förr. De liknade mer platta Powerpointpresentationer till aktieägare än de välproducerade och publikfriande shower vi får i dag där spelen och inte kostymnissarna är i förgrunden.
Microsoft, Nintendo och Sony har alla sin beskärda del av misslyckade presentationer. Det är också tydligt hur viktig det där första intrycket är. Man får en chans att sätta avtryck i folks medvetande och det går aldrig att göra ogjort.
