Ett knappt år efter framgångarna med Sonic Frontiers kommer nästa stora Sonic-spel. Kan Sonic Superstars gjuta nytt liv i Sonics insomnade tvådimensionella karriär?
Sega har försökt och försökt och plötsligt hände det. Sonic Frontiers var den stora comebacken som många väntat på. Spelet blev det mest framgångsrika Sonic-spelet i 3D någonsin. Nu är frågan om Sonic Superstars är den stora comebacken för Sonic i 2D. Svaret är lite blandat.
Min relation till Sonic går tillbaka till det allra första första spelet 1991. Det var där och då min kärlek till vad som skulle bli Segas ilsnabba blå maskot föddes och den har egentligen aldrig försvunnit. Bara rostat lite mellan varven.
Sonic Superstars är ett klassiskt 2D-Sonic skapat för att behaga fansen, men här finns även en hel del nyheter. Det går att välja mellan Sonic, Tails, Knuckles och Amy och efter att sista bossen har fått spö låses dessutom en hemlig karaktär upp. Som bekant har de fyra vännerna lite olika förutsättningar, vilket gör att banor kan klaras på lite olika sätt. Men bara lite. Det känns inte som någon revolution att välja Amy i stället för Sonic.
En större nyhet så kallade Emerald Powers. Genom att lyckas fånga kaossmaragderna låser man upp egenskaper som kan användas för att klara utmaningar på nya sätt. Detta är en rolig detalj, för historiskt har det inte funnits någon konkret spelmässig fördel med att lyckas ta dem i bonusbanorna. Men det går att klara spelet utan dessa power-ups, vilket gör det hela lite mindre spännande.
Jag är till en början inte såld på den grafiska stilen. Den påminner lite för mycket om det tämligen misslyckade Sonic 4. Lite för plastigt, lite för blankt. Där upphör emellertid likheterna spelen emellan. Sonic Superstars är polerat, har en perfekt avvägd kontroll och sprudlar av glädje och lust. Efter några banor börjar jag vänja mig vid stilen.
Banorna är av väldigt varierande längd och kvalitet. Här finns allt från enformiga Sand Sanctuary, med inspiration från Sandopolis i Sonic 3, till vackra och charmiga vattenbanan Lagoon City. Många av banorna bär drag av klassiska Sonic-banor utan att kännas som simpla kopior. Press Factory påminner ytligt om Scrap Brain från det allra första spelet och vi får en ny kasinobana. Men till skillnad från Sonic Mania är Superstars ingen mash-up och det tackar vi för.
Däremot hade jag gärna sett en satsning på helt nya banor som vi aldrig sett förut. Det känns föga originellt med ännu en flipperbana och ännu en bana med vattenrutschkanor. Här borde utvecklarna Arzest och Sonic Team ha vågat tänka mer utanför boxen.
Detta till trots är styrkan i Superstars onekligen variationen. Det lånar friskt från både klassiska 2D-spel och nyare 3D-titlar som Sonic Colours. Det känns aldrig enformigt utan bjuder ständigt på nya fiender och vägar att ta sig framåt, inte sällan med sprakande fyrverkerier och explosioner i bakgrunden. Jag saknar emellertid de där speciella ögonblicken när jag, som i Sonic Mania, bara sitter och dumflinar av välbehag. De finns inte riktigt här.
Bossarna förtjänar extra uppmärksamhet. I Superstars har nämligen Sonic Team valt att lägga mer fokus på bossfajterna än vi är vana vid. Ingen är den andra lik, och även om vissa definitivt tagit inspiration från gamla bossar i Mega Drive-spelen känns de oftast som nya upplevelser. Med tanke på hur korta många av banorna är ägnas ovanligt stor tid vid just bossfajter.
Det krävs oftast ingen enorm tankeverksamhet för att klura ut bossens svaga punkt, men det går inte att klara dem med förbundna ögon, vilket är ett steg framåt. Dessutom är fajten uppdelad i flera faser, vilket betyder att rörelsemönstret förändras efter några träffar. Detta gör att man inte kan slappna av efter att ha hittat bossens svaga punkt. Snart kommer den nämligen med nya attacker.
Något som är mindre bra är lokalt co-op. Poängen med att ha upp till fyra spelbara karaktärer går helt förlorad eftersom det helt enkelt inte fungerar. Här finns ingen delad skärm vilket gör att spelarna måste hålla ihop. Och det är nästan omöjligt i ett Sonic-spel där allt handlar om fart. En spelare hamnar således hela tiden på efterkälken och får warpas till den andre. Detta förstör samspelet fullständigt och känns ogenomtänkt.
Ända sedan 1991 har Sonic-spelens struktur varit tämligen oförändrad med banor indelade i akter som avslutas med bossar samt bonusbanor för att vinna kaossmaragder. Bonusbanornas kvalitet har varierat kraftigt under åren. De blå sfärerna som introducerades i Sonic 3 kan vara en av de mest beroendeframkallande som skapats i något spel någonsin. I Sonic Superstars har man i stället förnyat labyrinten från det allra första spelet samt introducerat en ny bonusbana som är både enformig och känns avig att spela.
Sonic Superstars är ett bra Sonic-spel. Med beröm godkänt till och med. Det hyllar arvet samtidigt som det moderniserar och försöker ta små språng framåt, oftast med lyckat resultat. Det är däremot inte lika fantastiskt urflippat och nyskapande som Super Mario Bros. Wonder, och här finner vi kanske en av flera anledningar till att Sega inte har lyckats hålla Sonic lika aktuell genom åren.
Jag hade jag gärna sett att Sonic Team vågat lite mer nu när det valde att släppa ett helt nytt spel i stället för ännu en samling. För hur mycket jag än älskar de tidigaste Sonic-spelen går det inte att komma ifrån att tiden har sprungit ifrån dem lite.
Om Sonic Frontiers var ett stort och modigt steg i rätt riktning för Sonic i 3D är Sonic Superstars ett mer försiktigt men likväl lyckat kliv åt rätt håll för igelkotten i två dimensioner.
Efter många års ökenvandring är Sonic på rätt väg.