… bra. Jag har inte sett en Indiana Jones-film sedan kalkonen Kristalldödskallens rike med Shia LaBeouf. De äldre filmerna är inget som rullar kontinuerligt här hemma, men jag minns dem förstås från barndomen.
Femton år har gått sedan den senaste filmen. Harrison Ford har inte blivit yngre. Så hur fungerar den påkostade Indiana Jones and the Dial of Destiny? Om man förväntar sig lättsam popcornunderhållning är filmen helt OK. Den känns inte särskilt välcastad, actionscenerna är varken påhittiga eller unika och Ford själv känns mer än lovligt trött. Men – det fungerar.
Inledningen känns billig. Det är så mörkt och rökigt att jag undrar om alltsammans spelats in i en studio med greenscreen. Vilket väl inte är omöjligt. Sedan tar det sig något, vi får hyggliga biljakter och Mads Mikkelsen är väl den som lyfter spektaklet en aning i sina scener. Phoebe Waller-Bridge, som spelar Indys guddotter, är däremot oerhört ointressant och endimensionell, och det gäller de flesta av sidokaraktärerna.
Indiana Jones and the Dial of Destiny är en sådan där film som man underhålls av i stunden men inte kommer ihåg något av dagen efter. Däremot ledde den till en del intressanta diskussioner i soffan tack vare att den handlar om antikhyteramekanismen, den antika världens motsvarighet till en dator som hittades på havets botten för över hundra år sedan. Det är förstås tacksamt att fantisera om dess magiska funktioner, vilekt görs hyggligt väl.
Dial of Destiny klättrar med nöd och näppe upp på betyget ”bra”. Den kan främst rekommenderas till gamla Indy-fans. Men Harrison Ford har gjort sitt nu.
Indiana Jones and the Dial of Destiny
Sedd på: UHD 4K Blu-ray
Betyg: 3/5