Så har familjen slutligen sett den sjätte och sista säsongen av The Crown, Netflixserien som skildrat drottning Elizabeth II:s liv och gärning och gett oss en inblick i hela det brittiska kungahuset från 1945 och fram till våra dagar. Nästan.
Om vi ignorerar säsong 5, som var en seg historia och drog ut på Dianas berättelse efter sin tid med prins Charles alldeles för länge, lyckades The Crown mycket väl med att ge oss en historisk odyssé över kungahusets alla eskapader. Och mitt i stormen stod hon där, ständigt, drottning Elizabeth II. Till synes orubblig.
Castingen i The Crown har varit mästerlig. I stället för att jobba med avslöjande masker har skådespelarna bytts ut i takt med att berättelsen tagit kliv framåt i tiden och karaktärerna sålunda åldrats.
Det finns något mystiskt och väldigt fascinerande med denna slutna och hårt traditionsbundna värld. Det är nog delvis därför många vill ha kvar monarkin. I den grå vardagen behövs lite mystik som kittlar men också tradition som ger trygghet.
Efter sex säsonger och 60 avsnitt är det slut. Jag brukar aldrig fastna för serier om kungahus eller den brittiska överklassen, men det var något med The Crown från första början som fick mig att titta vidare. Detta är nämligen inte bara drama och skvaller, sex och relationer. Kungahusets liv vävs in i världspolitik och alla stora händelser under drottningens tid på tronen.
Premiärministrar har kommit och gått, krig har utkämpats och nationella kriser hanterats. The Crown blir så på vis även en historielektion, även om mycket oundvikligen också har handlat om relationer i kungafamiljen och, förstås, skandaler. Men nu är det över.
Det är få serier jag följer i sex säsonger, men The Crown bar kronan på högburet huvud hela vägen in i mål. Jag får medge att jag kommer sakna denna jultradition en smula. Vi har nämligen alltid sett en hel säsong över julhelgen då den brukar släppas i december. Nästa jul kommer vi få tid över till annat.
Betyg: 4/5