Skräckgenrens kanske mest omtalade uppföljare har fått nytt liv. Bloober Team har gjort det många trodde var omöjligt. Silent Hill 2 är här igen, och det är nästan lika läskigt som det var då.
Redan när det stod klart att polska Bloober Team fått uppdraget att utveckla en remake av Konamis klassiker började tvivlen spridas och kritiken hagla. När spelet visades upp första gången var i princip alla missnöjda.
Och visst, det liknade på förhand ett självmordsuppdrag. Ett textboksexempel på när en studio tar sig vatten över huvudet, spänner bågen lite för hårt. Men efter 16 timmar ihop med Bloobers nyversion av Silent Hill 2 kan jag konstatera att alla farhågor kommit på skam.
Frågan många ställde sig var om spelet ens behövde en remake. Vissa saker kanske man bara ska låta vara i fred? När jag som referenspunkt plockar fram Silent Hill 2 till Xbox slås jag omgående av två saker. Dels hur bra det fortfarande är. Detta är en tidlös klassiker på så många sätt. Men jag noterar förstås också hur mycket det har åldrats rent utseendemässigt. Och det är inte ett dugg konstigt, nästan ett kvartssekel har passerat sedan detta skräckens mästerverk såg dagens ljus och förändrade en hel genre. Så ja, en remake var välkommen.
Att återskapa ett ikoniskt verk kräver en otrolig fingertoppskänsla. Det är ständigt en balansgång på slak lina, ty det fansen vill ha är det närmast omöjliga. De vill dels känna igen sig och kunna nicka instämmande åt enskilda detaljer och händelser i spelet, dels återuppleva den där känslan från första gången de stiftade bekantskap med originalet. Dessa två är till synes oförenliga, men precis som remakekungarna hos Capcom har Bloober lyckats över all förväntan att realisera bägge delarna.
Silent Hill 2 är inte en lika omvälvande upplevelse för mig i dag som den var då, och jag tror att det har mer med mig än spelet i sig att göra. Runt millennieskiftet var jag ung, oförstörd, oerfaren och med en ung mans nyfikna blick. 23 år senare är det en äldre mer luttrad man som hunnit spela ett och annat skräckspel som åter stiftar bekantskap med James Sunderland.
Resident Evils pappa Shinji Mikami har sagt att det som utmärker en bra remake är att utvecklarna förstår vad som gjorde originalet så bra. Eftersom jag håller det gamla Silent Hill 2 så högt uppskattar jag hur ömt Bloober har hanterat det. De har återskapat staden, lägenhetskomplexen, sjukhuset och fängelset med en fantastisk hantverksskicklighet.
Kartan, sparpunkterna och fienderna. Smutsen, äcklet och mörkret. Allt känns välbekant, men samtidigt både fräschare och modernare. Bloober håller sig ganska strikt till originalet, men moderniserar spelupplevelsen precis tillräckligt mycket för att vissa delar inte ska skava 23 år senare.
Mörkret, ja. Jag hade glömt hur oerhört mörkt Silent Hill 2 var. Och det är det fortfarande. Tidvis så att det nästan gör ont i ögonen. Mörkret är, både konkret och bildligt, en essentiell del av upplevelsen, men det kan bli lite för mycket av det goda.
Silent Hill 2 tar sig an tunga ämnen som skuld, sorg, död och övergrepp och använder metaforer på ett skickligt sätt. Staden blir ett verkligt helvete, en sorts mardröm i vaket tillstånd, dit en rad individer har sökt sig, alla av sina egna orsaker. Utifrån dessa premisser förvandlas det ologiska till något helt logiskt. Att stoppa in armen i mörka hål och gräva axeldjupt i fyllda toaletter är inget konstigt för James.
Inomhusmiljöerna är bäst. Eller snarare värst. De är oerhört intensiva och stämningen är så tryckande att det är en befrielse att komma ut i det fria igen. Trots att det som väntar är tät dimma och fortsatt osäkerhet. Bloober fullkomligt briljerar med ljudbilden hela spelet igenom.
Trots att jag älskar spelet gör min kropp motstånd när jag ska plocka upp handkontrollen. Den försöker hitta på ursäkter, vill inte tillbaka till obehaget och ångesten i de där mörka och skräckinjagande korridorerna igen. Åtminstone till en början.
De första timmarna är tunga och rent av jobbiga, men som spelare härdas jag efter ett tag. Efter kanske sex timmar har jag vant mig något vid helvetet, och jag kliver in i James plågade varelse med lite större lätthet. Fienderna börjar till och med kännas lite repetitiva, och i synnerhet en viss typ väcker med tiden mer irritation än den skapar rädsla.
Striderna får Silent Hill 2 att kännas påtagligt traditionellt. Jag gillar ändå att utvecklarna inte har förvandlat James Sunderland till en Leon S Kennedy, och striderna är också något moderniserade jämfört med i originalet vilket gör att jag köper ett visst mått av klumpighet.
Silent Hill 2 når inte riktigt toppskiktet i branschen när det kommer till ansiktsanimationer och grafik, men det är tillräckligt bra för att det ska kännas som ett modernt spel som konkurrerar med Resident Evil 2 och Alan Wake II. Jag tror också att det kommer stå sig väl över tid tack vare den exceptionella atmosfären.
Jag minns så väl den krypande känslan från den knastrande radion i originalet, och här blir den extra påtaglig med hjälp av högtalaren i DualSense. Detta obehag klingar av något över tid när fienderna börjar kännas repetitiva och upplevelsen blir lite mer actionorienterad. Här skulle spelet ha tjänat på att tangera originalet i längd snarare än att vara nästan dubbelt så långt.
Bloober har plockat bort en del pussel, vilket jag tackar för, men de som återstår ger ofta 90-talsvibbar som visserligen känns nostalgiska men är samtidigt lite träliga. Här är arvet från den korridorspringande survival horror-genren väldigt uppenbart.
Trots ett fåtal brister är remaken av Silent Hill 2 ett fantastiskt spel på alla tänkbara sätt. Det hedrar det klassiska originalet, det förnyar och moderniserar med både hjärta och hjärna och lyckas gå en perfekt avvägd balansgång hela vägen till slutet.
Sammantaget gör detta Bloober Teams Silent Hill 2 till en av de bästa remakes jag upplevt. Jag är genuint glad för att slutresultatet blev så här bra. Självmordsuppdraget lyckades. Det omöjliga blev sant.