Vi är vid årets sista timmar och det har traditionsenligt blivit dags att sammanställa årets Topp & flopp. De snyggaste och bästa spelen men också den största besvikelsen bland mycket annat ska utses. Som synes kan ett spel vara lite av både och ibland.
Allt detta är strikt subjektivt, förstås, och i vanlig ordning måste påpekas att det finns drösvis med spel där ute som jag inte har haft intresse av eller hunnit testa. Det släpptes 19 000 spel på Steam under 2024. Bara som en referens för hur omöjligt det är att spela allt.
Årets spel: Astro Bot
Förr i tiden ansågs det självklart att en konsoltillverkare behöver en maskot. Nintendo hade Mario, Sega hade Sonic, men Sonys var inte lika självklar. Många år senare har det där med maskotar fallit ur tiden, men starka karaktärer kommer alltid att vara viktigt. Just nu råder ingen tvekan om att Astro Bot är Sonys självklara ansikte utåt.
Astro Bot är en hyllning till PlayStations historia, men jag ser det också som en hyllning till hela branschen. Detta förstärktes av att Nintendo nämndes i tacktalet på The Game Awards. Detta spel handlar uteslutande om att ge spelaren ett leende på läpparna, alltså just det Nintendo alltid pratat om. Efter ett tungt år i spelbranschen med spel som floppat, spelutvecklare som stängts, personal som blivit arbetslösa och en överlag ganska dyster stämning gällande branschens framtid, känns Astro Bot som precis det lyckopiller som vi alla behövde.
MINA TOPP 5
1. Astro Bot
2. Silent Hill 2
3. Indiana Jones and the Great Circle
4. Sonic X Shadow Generations
5. Alone in the Dark
Hedersomnämnande: Banishers: Ghosts of New Eden
Årets snyggaste: Indiana Jones and the Great Circle
Det finns flera olika sätt att bedöma vad ett snyggt spel är. Man kan å ena sidan gå på ren grafisk prestation, väga in bilduppdatering, HDR och kanske raytracing i mixen. Å andra sidan kan man gå på det rent estetiska och låta spelets art design väga tyngst. Ett tredje sätt är att fokusera på spelets miljöer och hur de har skapats för att ge en viss atmosfär. Indiana Jones and the Great Circle har allt det där. Det flyter smidigt som honung, det erbjuder en strålande atmosfär och har riktigt vacker art design. När luften dallrar över pyramiderna i Giza sitter jag bara och stirrar med vidöppna ögon på min TV.
Årets estetik: Silent Hill 2
Silent Hill har alltid känts grisigare än Resident Evil. Trots att Capcoms spel kretsar kring ruttnande kroppar som vägrar dö har miljöerna aldrig riktigt nått nivån av vulgärt äckel som Konamis klassiker. Miljöerna i Silent Hill 2 får sig ett minst sagt stort lyft i och med Bloobers remake. Tack vare den tekniska utvecklingen slipper vi alla laddskärmar, vilket gör upplevelsen mer sömlös och estetiken mer påtaglig och in-the-face. Vi får ingen naturlig paus från eländet.
Årets ljud: Senua’s Saga: Hellblade II
Vissa spel tjänar på att spelas med lurar på. Andra måste spelas så. Hellblade II tillhör den sistnämnda kategorin. Jag försökte utan, man det gick inte. Senuas röster i huvudet blir oerhört påtagliga – ja, jobbiga – och jag blir nästan trött i huvudet av allt tjatter. Det är dock mer än så. Det är skrik. Vrål. Rädsla. Ångest. Ninja Theory har lyckats väldigt väl med ljudbilden, och bitvis är Hellblade II faktiskt nära att kännas som ett skräckspel.
Årets överraskning: Indiana Jones and the Great Circle
Visst var det en kul idé med ett nytt Indiana Jones-spel, men vi var många som tvivlade på att det skulle bli toppen. Och det handlade egentligen inte om tvivel på studion Machinegames kapacitet. Det tycks nämligen har gått troll i Xbox-exklusiva titlar de senaste åren. Valet av förstapersonsvy avskräckte många, och i trailers såg det ärligt talar ganska klumpigt ut. Men vi hade fel. The Great Circle är ett genomgående riktigt bra spel. Det är så skönt att ha fel ibland.
Årets besvikelse: Senua’s Saga: Hellblade II
Hellblade II var det första spelet att utannonseras till Xbox Series X. Det avtäcktes tillsammans med konsolen på The Game Awards 2019, vilket måste tolkas som att Microsoft tyckte att det var något att flexa musklerna med. Detta bidrog till förväntningar som aldrig kom att infrias. Ty Hellblade II blev en rak uppföljare, ett kort spel och med väldigt lite gameplay. Microsoft fick oss att hoppas på så mycket mer.
Årets utveckling: Sonic X Shadow Generations
Sonic har medvind just nu. 2020 kom den första Hollywoodfilmen, 2022 kom Sonic Frontiers och blev det bäst sålda Sonic-spelet i 3D och under 2024 har vi både fått Sonic 3 på bio och, passande nog, Sonic X Shadow Generations på spelfronten. Det är i praktiken två spel i ett, och utan tvekan överglänser Shadows helt nya äventyr Sonics gamla. Om Sonic Team lyckas hålla denna höga nivå framöver har vi mycket underhållning med den blå igelkotten att se fram emot.
Årets soundtrack: Astro Bot
Musiken är en väldigt viktig komponent i ett plattformsspel. Även om Team Asobi återanvänder en hel del slingor från tidigare Astro Bot-spel går det inte att komma ifrån att helheten här är Årets soundtrack. Det är helt enkelt djävulskt välkomponerat. Här finns inte en trist låt, inte en passage som känns malplacerad. När man känner för att spela om en bana bara för musikens skull har någon lyckats.
Årets prestation: Stalker 2: Heart of Chornobyl
Det var ett projekt mot alla odds, drivet mitt under brinnande krig i Ukraina med en stupad medarbetare och en studio som fick omlokalisera sig till Prag. Stalker 2 hade egentligen allt emot sig, men det släpptes till slut till PC och Xbox Series X/S och inkasserade trots många initiala buggar fina betyg och mycket uppskattning från spelarna. Jag har bara doppat tårna i det men har hunnit konstatera att jag åtminstone gillar atmosfären. Att spelet ens finns och att det dessutom är så pass bra är onekligen Årets prestation.
Årets missförstådda: Alone in the Dark
Jag vill mena att många har missförstått vad nyversionen av Alone in the Dark försöker vara. Vissa förväntade sig ett Resident Evil, vilket visar att de inte riktigt fattat grejen med southern gothic.
Vi kan gå till Wikipedia för att se hur klockrent begreppet beskriver spelets innehåll: ”Storytelling of deeply flawed, disturbing, or eccentric characters sometimes suffering from physical deformities or insanity; decayed or derelict settings and grotesque situations; and sinister events bred from poverty, alienation, crime, violence, forbidden sexuality, or hoodoo magic.” Allt detta finns i nya Alone in the Dark. Är det perfekt? Långt därifrån. Men den som dras till southern gothic-genren kan se att numera nedlagda Pieces Interactive lyckades pricka helt rätt. Tyvärr var det alltför få som insåg det.
Årets remake/remaster: Silent Hill 2
När det blev klart att Konami gett grönt ljus för en remake av Silent Hill 2 kändes Bloober Team som ett tveksamt val. Deras senaste spel The Medium var en medioker upplevelse. Visst fanns talang här, men hade studion verkligen kapacitet att ta sig an en av spelhistoriens mest ikoniska titlar? De flesta trodde inte det. Därför är slutresultatet en sådan triumf. De lyckades verkligen med alla delar, från röstskådespel, till art design, kontroll och den där subtila balansen mellan att förnya och hedra arvet. Det fullkomligt skiner om Silent Hill 2.
Årets konsol: PlayStation 5
Visserligen var det Xbox som avslutade med flaggan i topp efter spel som Stalker 2: Heart of Chornobyl och Indiana Jones and the Great Circle. Men ser vi till helåret 2024 var det PlayStation 5 som stod starkast. Exklusiva titlar som Final Fantasy VII: Rebirth, Helldivers II, Black Myth: Wukong, Pacific Drive, Astro Bot och Silent Hill 2 överglänser allt både Microsoft och Nintendo hade att erbjuda.
Årets bortglömda: Banishers: Ghosts of New Eden
Precis som alla år såg 2024 ett antal spel som släpptes och sedan glömdes bort. Inte för att de var dåliga utan för att de kanske inte riktigt lyckades nå ut till spelarna i den hårda konkurrensen från andra mer namnkunniga spel. Banishers: Ghosts of New Eden känns onekligen som ett sådant spel. Det är snyggt, kul att spela, har bra röstskådespel och en engagerande berättelse. Ändå föll det ganska platt och dömdes ut som ett misslyckande av utgivaren. Det är synd, för den som gillar genren har många timmar av fin underhållning att hämta här. Mitt tips är att ge det en chans.
Årets backloggspel: Cold Fear
Det står sig ganska slätt mot storheter som Resident Evil, Silent Hill och även Alone in the Dark. Men det var ändå kul att spela igenom Cold Fear och se vad det har att erbjuda nästan 20 år senare. Det särskiljer sig från genrens klassiker med hjälp av miljöerna (ett valfångstfartyg och en oljerigg) samt en del spelmekaniska inslag. Här finns en del roliga idéer och en berättelse som bär hela vägen.
Årets nära skjuter ingen hare: Still Wakes the Deep
Precis som Cold Fear utspelas detta ombord på en oljerigg. Något övernaturligt har skett och människor förvandlas till monster. Ditt mål är att lyckas fly, vilket är lättare sagt än gjort. Särskilt när det finns folk att rädda. Atmosfären är tät, grafiken tämligen superb och i sina bästa stunder är detta riktigt spännande. Fienderna är dock så tråkiga att jag inte riktigt lyckades behålla intresset. Men jo, jag borde kanske ge det lite mer tid.
Årets miss (önskar jag hade spelat): Dave the Diver
Jag har ingen aning om detta är ett spel för mig. Kanske inte. Men det har fått så universellt fin kritik att jag ändå tänker att jag borde ge det en chans. Under 2024 var det ingen jag prioriterade, vilket så här i efterhand känns lite trist.
