Jag har visserligen aldrig varit ett stort fan av Assassin’s Creed, men jag har kunnat uppskatta den värld som Ubisoft byggt och bränna ett antal timmar i den varje gång. Undantaget är Valhalla som jag faktiskt spelade i tiotals timmar och gillade skarpt innan jag tröttnade. Som så många Assassin’s Creed-spel var det för långt.
Sedan dess har serien hamnat lite på dekis, precis som hela Ubisoft. Jag slog ändå till på Mirage för en billig penning. Det beskrevs som ett steg tillbaka till seriens rötter, och efter att varje nytt spel varit större än det förra skulle vi nu få ett mer hanterbart äventyr. Må så vara. Men så fort jag hoppar in i Mirage slås jag av hur 2018 det känns. Miljöerna och inte minst röstskådespelet känns… sådär.
Efter att ha ägnat tiotals timmar åt Indiana Jones and the Great Circle, med sitt utmärkta röstskådespel på flera olika språk, kändes det verkligen som ett steg bakåt att lyssna på den brutna engelskan i Mirage. Jag kanske är petig, men det känns verkligen billigt. Det hjälper inte att den som gör Basims röst är självaste Lee Majdoub, agent Stone och Robotniks högra hand i Sonic-filmerna.
Nå, jag ska nog ge det ett ordentlig chans vid tillfälle.