Tre år har gått sedan 343 Industries Halo 4 släpptes. Spelet var ett kompetent hantverk, men entusiasmen hos spelarna dog snabbt ut. Nu prövas de på riktigt. Halo 5: Guardians till Xbox One är tänkt att bli den stora revanschen. Frågan är hur långt det räcker.
Jag har följt Halo sedan det första spelet släpptes till Xbox. För mig, som aldrig hade varit intresserad av korridorskjutare, erbjöd Halo något annat. En berättelse, en karaktär att bry sig om, ett lägre tempo, öppna världar och fordon. Halo bröt ny mark och blev snabbt stilbildande för hela genren.
I dag ser det annorlunda ut. Halo är fortfarande ett stort varumärke, men det är inte längre herren på täppan. Konkurrensen är mördande, och det är med detta i vetskap som jag sätter mig ned med Halo 5.
I Halo 4 kämpade Master Chief tillsammans med en döende Cortana. Hon har en nyckelroll även i Halo 5. Berättelsen är dock rörig och stötig. 343 är sannerligen inga stora berättare och saknar sinne för dramaturgi. I korthet går berättelsen ut på att Master Chief letar efter Cortana och en ny kvartett söker efter Master Chief.
Upplägget påminner lite om det i Halo 2 genom att vi får spela både som Master Chief och nykomlingen Locke. Det är två hårda män med ungefär samma brist på karisma. Jag gillar ändå Master Chief, och det är därför en besvikelse att jag under säkert 70 procent av spelet får spela som Locke i jakten på den gröne riddaren. Båda ingår i varsitt team om fyra, vilket gör samarbete viktigt i hektiska strider. Tyvärr gör mängden karaktärer att vi aldrig lär känna någon av dem. De förblir anonyma bakom sina rustningar.
Precis som tidigare delar i serien handlar Halo 5 väldigt mycket om att aktivera knappar och paneler, öppna dörrar och samtidigt försöka förstå vad en artificiell intelligens egentligen babblar om. Efter ett tag slutar jag bry mig och fokuserar på striderna.
Den största utvecklingen har skett i finslipningen av kontrollen. Det är nu möjligt att dels klättra upp på avsatser men också att skjuta sönder vissa öppningar. Och när det inte fungerar kan man storma igenom dem genom att hålla nere vänster styrspak och trycka på melee-knappen R1. Sådana här nymodigheter kanske retar de mest konservativa Halo-fansen, men jag välkomnar dem eftersom de gör spelandet mer varierat.
Bland fordonen återfinner vi bansheen, warthogen och stridsvagnen, men även nya fordon har tillkommit. En personlig favorit är svävaren phaeton. Lätt att flyga och tämligen effektiv i strid. Jag hoppar även med påtaglig förtjusning in i mechen Mantis och klampar runt precis som i Halo 4.
Miljöerna är en styrka i Halo 5. Här vandrar vi genom uråldriga byggnadsverk i sten som påminner om Petra i Jordanien och vrida på spakar i tempel som får mig att tänka på Tomb Raider. 343 har kort sagt skapat ett varierat och mångsidigt Halo som är betydligt mindre linjärt än tidigare spel.
Banorna är inte särskilt stora, men de känns faktiskt så eftersom de erbjuder så pass många alternativa vägar. Detta gör att jag gärna återvänder till samma banor igen eller dör en extra gång för att testa om en annan väg kanske fungerar bättre.
På vapensidan har det inte hänt så mycket, men det är enbart positivt. Precis som tidigare finns det en riktig bra balans mellan vapnen. Jag får ständigt slut på ammunition men lyckligtvis finns det alltid nya vapen att plocka upp från döda fiender. Det går att klara de flesta situationer med defaultvapnen.
Detta är ett pampigare, större och stiligare Halo än alla tidigare spel i serien. Grafiken imponerar dock inte märkbart på mig. Precis som i Halo 4 använder sig 343 mycket av ljuseffekter. Halo 5 glänser till ibland utomhus, men jag blev överraskad av att se pop-ups i detta flaggskeppsspel. Fokuset på 60fps framför upplösning i 1080p var emellertid riktigt.
Så långt kampanjen. Halo 5 är dock främst skapat som en onlineupplevelse, och här har jag inga tvivel om att 343 har lyckats. Är du främst här för onlinematcher kan du addera en siffra på betyget nedan.
Jag har egentligen inga större invändningar mot Halo 5. Precis som i Halo 4 har jag väldigt roligt under hela resan. Det är snyggt, rappt och någorlunda engagerande. Men när jag lägger ned handkontrollen efter ett cliffhanger-slut känner jag inte det där starka behovet av att genast hoppa in i spelet igen. Halo har upphört att vara något mer än andra FPS.
Månne säger detta något om mitt förhållande till den spelserie jag en gång älskade. Kanske har vi börjat växa ifrån varandra, Halo och jag.
+ Kontrollen har utvecklats utan att kännas obekant
+ Flyter på i 60 bilder per sekund
+ Utomhusmiljöerna är ibland riktigt vackra
+ Är du en onlinespelare kommer du fastna länge i Halo 5
– Rörig story
– Det är svårt att bry sig om karaktärerna
– Tråkiga inomhusmiljöer
– Master Chief har blivit en sidofigur
Betyg: 8/10
Format: Xbox One
