Nintendo har länge kritiserats för att vara konservativt och bakåtsträvande. Samtidigt har några av spelhistoriens viktigaste steg tagits av just Nintendo. Det var de som uppfann plattformsspelet och införde både styrkorset på och rumblefunktion i handkontrollen.
Men de har också hållit fast vid föråldrad teknik och gamla tjänster. Det känns i dag som att det var länge sedan Nintendo gjorde något helt nytt.
Wii, då? undrar någon. Även om Wii erbjöd ett nytt koncept för en spelkonsol var rörelsekänsliga kontroller ingalunda något nytt. Det fanns redan till Dreamcast, och en del tyder på att Sega hade ganska långtgående planer på att utveckla konceptet till sin konsol om de bara haft råd.
Nintendo har under lång tid snarare levt på att vårda sina upptrampade stigar än att plöja ny mark. De har således, synnerligen framgångsrikt, ägnat sig åt fanservice.
Detta har gjort Nintendo stelbent. Då planerna för en ny succé med Wii U gick i stöpet, visade företaget sin oförmåga till förändring. Skillnaden mot en annan stor aktör blir tydlig. När Microsoft märkte att förbokningssiffrorna för Xbox One låg långt efter dem för PlayStation 4, vidtog de åtgärder. De ändrade sina kontroversiella policies och vann tillbaka många kunder. När priset på konsolen ansågs vara en flaskhals plockades Kinect bort ur paketet varefter priset kunde sänkas med 100 dollar. I dag är Xbox One en stark plattform i väst. Wii U är det inte.
Inte ens drastiska förändringar hade sannolikt kunna vända lyckan på allvar för Wii U. Konsolen var i sig själv ett haveri. Men det är talande att Nintendo inte ens försökte.
Orsakerna till detta får vi oss serverade av Dan Adelman i en intervju hos Dromble. Adelman arbetade under nio år på Nintendo och var bland annat inblandad i att utveckla digitala distributionskanaler som WiiWare och Eshop. I dag är han öppet kritisk till hur företaget sköts.
Mycket av det Adelman beskriver är sådant vi redan listat ut genom utvecklare som samarbetat med Nintendo. Men han förstärker intrycket av Nintendo som ett ytterst konservativt företag. Adelman menar att Nintendo borde vara mycket mer aggressiva i att försöka säkra exklusiva tredjepartstitlar än de har varit, en förklaring till att de är nästan ensamma om att släppa spel till Wii U.
Och en del av Nintendos seghet kan förklaras med företagets beslutsstruktur, menar Adelman:
Nintendo is not only a Japanese company, it is a Kyoto-based company. For people who aren’t familiar, Kyoto-based are to Japanese companies as Japanese companies are to US companies. They’re very traditional, and very focused on hierarchy and group decision making. Unfortunately, that creates a culture where everyone is an advisor and no one is a decision maker – but almost everyone has veto power.
Det låter lite grand som FN:s säkerhetsråd. Alla måste vara överens för att det ska bli något gjort. Därför händer väldigt lite.
Adelman berättar att det inte lönar sig att komma med nya friska idéer, och att långvarig lojalitet, inte risktagande, belönas. Detta förklarar varför cheferna kan sitta kvar i år efter år trots att alla bedömare tycker sig se en olycka i slow motion. Satoru Iwata var chef under de sanslöst framgångsrika DS- och Wii-åren. Därför får han fortsatt förtroende nu när 3DS och framför allt Wii U går mycket sämre.
Dan Adelmans bild av Nintendo förklarar också varför de varit så oerhört senfärdiga med att få igång moderna onlinetjänster. Xbox Live startade 2002, Sony följde efter med PlayStation Network på PlayStation 3. Nintendo har emellertid varit ointresserade av att erbjuda sina fans liknande tjänster och i stället envist hållit fast vid att multiplayer är något som ska ske med alla personer närvarande i samma rum, inte över nätet. Detta, har vi fått veta, är ”riktig” spelglädje.
Jag tror att Nintendo helt enkelt inte har förstått potentialen i onlinespel, och delvis beror det på att företagets ledning inte har satt sig in i vad konkurrenterna har sysslat med de senaste tio åren. De har inte hängt med i utveckligen, och beklagar sig emellanåt över den (senast var det Miyamoto som fällde en del anmärkningsvärda uttalanden).
Trots att marknaden har förändrats mycket under de senaste 20 åren, har Nintendo alltså upprätthållit i stort sett samma affärsmodell. Frågan är om tiden har kommit när de tvingas till en del förändringar för att förbli relevanta. Vi vet att Nintendo håller på att bredda sig, och kanske kommer TV-spel bara bli en del av verksamheten framgent (alltmer tyder på att Nintendo vill pusha sina varumärken på leksaksmarknaden, Amiibo är troligen bara ett förspel på vad som kommer).
Men även om jag tycker att Nintendo är ett mossigt företag som har väldigt lite att erbjuda mig som vuxen spel- och underhållningskonsument i dag, går det inte komma ifrån att jag är nyfiken på vad de kommer lansera i konsolväg härnäst.
Nintendo kommer fortsätta skapa rubriker, var så säker. Och det är värt att minnas att de till skillnad från Sony och Microsoft, faktiskt har gjort vinster på sina spelkonsoler nästan varje år. Det tyder trots allt på att de gjort någonting rätt.
Läs hela intervjun med Dan Adelman här.
