Jag har med åren blivit spelsamlare. Det betyder att jag numera inte kan göra mig av med spel jag köpt. De hamnar i ”samlingen”. Precis som alla samlare har jag något slags avlägset mål som motiverar mina inköp. Problemet har varit att tydligt definiera det. Det har tenderat att bli väldigt spridda skurar.
Nu har jag konkretiserat målsättningen med samlandet – och satt gränser. Målet är att samla ihop alla välkända konsoler från Master System och framåt. När det gäller Xbox och Gamecube har jag en beskedlig lista på spel jag vill ha och i fallet med Xbox är den nära nog avklarad. Några olika utgåvor av själva konsolerna är också aktuella.
Till Dreamcast är målet att samla alla spel som släppts i Europa, vilket lär vara närmare 220 stycken, och alla originaltillbehör. Därtill kommer japanska och amerikanska specialutgåvor av konsolen samt ett antal snygga japanska utgåvor av vissa spel.
Under sensommaren har det inhandlats en del Xbox- och Gamecubespel, men framför allt har Dreamcast-samlingen vuxit. De flesta tillbehör som släppts i Europa är nu köpta. Dessutom har jag inhandlat två japanska specialutgåvor av Dreamcast – den blå Hello Kitty och den svarta Regulation #7 (mina ligger nedpackade).
Även om jag har långt kvar till en sådan här situation är det tydligt att ett problem tränger sig på: platsbrist. Nu har konsoler och tillbehör börjat hamna i garderober och förråd, vilket förstås är tråkigt när de egentligen hör hemma i ett glasskåp. Spelkonsoler och tillbehör tar plats.
Det är inte särskilt svårt att få tag i Dreamcast-spel i Sverige. Däremot varierar skicket kraftigt. Eftersom spelfodralen är av känslig hårdplast är risken för fraktskador stor, vilket gör att jag helst inte beställer från andra länder. Ett spel med sprucket fodral är värdelöst.
Nåväl. Samlandet fortsätter. Än så länge har frugan i alla fall inte begärt skilsmässa…
